Youtube Channel Facebook Page Twitter Page Flickr Page FanCorps Page Myspace Page Home News Diary Band Music Video Photos Gigs Fans Merch Forum Links Sign up

Did Dr Destruction steal your beer at the Middle East in Boston? Did Chris beat you at Fussball? Did you see Vigilante carrying a large tubular object on the subway in New York?

Tell the world about your encounter with The Hives.

Include story and possible photo. Win "The Hives Medal of Honour"!

Name
Email

(won't appear online)

Where?

When?

Story

Image

Image

Please answer (this avoids Spam)
 


Your story will be read before appearing on the site. That may take a while.

Sara

Sara wrote on Oct 15, 2007:

Where: ...

When: ...

Story:
Ven? hay gente colombiana que quiere historias para contar...

jajaja

SON LO MÁXIMO
LO MEJOR!!!

LOS AMO!


Alan Crane

Alan Crane wrote on Oct 15, 2007:

Where: Boston,The Middle East

When: Oct. 14th

Story:
Fu!#&*g incredible!!!10,000 miles an hour!Never heard of you guys before,been going to rock concerts for over 30 years,one of the best ever!!!can't wait till you get back to Boston!!

Alan from Framingham


Lisen

Lisen Lisen

Lisen wrote on Oct 15, 2007:

Where: Stockholm

When: 2003(tror jag) och 2007

Story:
Oj, den är lång. Speciellt eftersom jag faktiskt har träffat er två gånger! Första gången var jag liten, mycket liten och ung. Ni hade precis släppt Tyrannosaurus Hives och jag arbetade på ett barnprogram som ”minireporter”. Jag fick i uppgift att intervjua er, i pissväder på en båt vid slussen. Jag tyckte inte att det var det minsta kul. Jag funderade mest över varför ni pratade så konstigt. Vilket var ganska synd eftersom jag senare lyssnade på några låtar av er för att ändå försöka förstå varför ni var så himla kända. Jag minns att jag hörde Hate to say I told you so. Jag tyckte att det var den överlägset bästa låt jag någonsin hört. Jag tyckte verkligen att ni var så jävla bra. Sedan dess har jag skaffat alla era album, er dvd och gått på varenda konsert som jag lyckats skaffa biljetter till. Och i somras så åkte jag till göteborg, Way Out West, för att se er med några kompisar. Jag har nog aldrig varit så sjukt taggad i hela mitt liv. Jag stod redan från morgonen och tog platser vid staketet. Vi väntade oss igenom alla band ända tills ni äntrade scenen. Såklart var ni lika bra som alltid. Däremot var inte publiken det. Jag har aldrig blivit så klämd i hela mitt liv, och jag har ändå varit på ganska många konserter. Vartannat skrik jag skrek var för er skull och vartannat var för att mina inre organ mosades av folkmassorna mot staketet. Efter några låtar börjar min kompis gråta. Hon har fått astmaanfall. Hon bars över, livlös, tillsammans med en annan kompis. Skit i henne tänkte jag, man ser inte The Hives varje dag. Men efter ett tag börjar jag må riktigt dåligt själv. Jag svimmade, och bars också över tillsammans med den sista kompisen. Vi hamnade alla bakom scenen i något slags sjukrum. Min ena kompis låg på golvet med syrgasmask, själv satt jag med håret i en stor tofs mitt på huvudet och en spypåse framför munnen. De andra två grät. Alla var vi dyngsura, hade mascara i hela ansiktet och hörde publikens jubel samtidigt som ni spelade Hate to say I told you so. Det var inte de ljusaste minuterarna i mitt liv. Men tillsist, efter att ni spelat klart, så kommer ni in till oss. Alla i bandet utom Pelle. Varför vet jag inte, men det hade i alla fall gjort hela kvällen ganska mycket bättre om han hade välsignat oss med två minuterar med sin närvaro. Men i alla fall så frågade ni oss hur vi mådde, pratade lite med de i sjukrummet som var så pass oskadda att de kunde prata. Gjorde hela kvällen mycket, mycket bättre.
Aa, vilka jävla minnen alltså. Men jag tycker verkligen att jag förtjänar hedersmedaljen eftersom jag faktiskt har intervjuat er som 13 åring, en riktigt dålig intervju, men i alla fall.


Melissa

Melissa wrote on Oct 15, 2007:

Where: Cleveland, Ohio

When: October 5, 2007

Story:
Took my 14 year old daughter to the maroon 5 concert for her birthday. It was a great surprise to hear opening band "The Hives" once they got the crowd into it.(I don't think we knew what to expect at first) Lead singer reminds us of Mic Jagger, however, has created his own identity and style that ROCKS along with the rest of the band which is just as important! Great entertainment! I think alot of people take musicians for granted. You don't realize the amount of work you must put into your shows and music.(Not a musician myself, I can't imagine how hard you work) You guys keep up the great work! Can't wait to see you again!


Rachel

Rachel

Rachel wrote on Oct 14, 2007:

Where: Philadelphia, Wachovia Spectrum

When: October 13th

Story:
My friends Alex, Allison, and I, were attending the Maroon 5 concert on this fateful day, October 13, 2007. We knew that The Hives were opening for them and had heard of them before, but we never could have known what was to take place that night.. a little something I like to call.. true love.
When the Hives first took the stage we were awed by their intriguing accents and "rock and roll music". They apparently were huge fans of Philadelphia and love us "from the bottom of their Swedish hearts." Let me tell you, Hives, we love you from the bottom of our Philadelphian hearts. And we would be glad to give you some brotherly love.
We were continually amazed by Pelle's stage presence, which beat, by far, the performance of Adam from Maroon 5. This, in addition to Nicholaus Arson rocking out on guitar, Chris Dangerous's amazing drum skills, Dr Destruction's unfailing bass lines and Vigilante's killer riffs, made the experience undeniably one of the best nights of my life. After the performance we were awestruck. As the show went on, our love for the band grew.
After the show we proceeded outside to try to meet some of the bands. We waited for hours in the frigid temperatures, and began to feel hopeless. Suddenly someone shouted "ITS THE HIVES!!" We ran in the direction of the voice, only to find the soulful singing Swedes humbly packing their equipment into their bus themselves. We asked for their autograph and picture with them, to which they wholeheartedly agreed. Then I asked what part of Sweden they were from, since I had visited Sweden previously. We had a brief but nonetheless beautiful conversation about the lovely land of their birth. However, it was time to go. The police had arrived and told us to get our autographs and leave. We were terribly saddened to depart from them, but we are hopeful that we will see them soon, when they return to the states in February.